Utskrift från Malmö universitets webbplats www.mah.se

Den svarta kaninen har premiär i april

2017-03-24

FAMILJEFÖRESTÄLLNING. Fyra frågor till Oona Libens, regissör och ljuskonstnär, aktuell med familjeföreställningen Den svarta kaninen tillsammans med Malmö akademiska orkester – en föreställning som utforskar skuggor, ljus, musik och ljudeffekter.

Oona Libens

Berätta om föreställningen!

– Det blir första gången jag utgår från en existerande barnbok och gör en föreställning som i första hand riktas mot barn. Jag ser fram emot att jobba mot en ny publik och inte minst att samarbeta med orkestern! Bilder och musik kan uttrycka otroligt mycket och det som lämnas outtalat kan barn lätt fantisera ihop. Skuggspel är ju ett ganska abstrakt medium: svarta fält mot en vit bakgrund — resten får man fylla i med sin egen fantasi. Ibland tycker jag barnföreställningar kan vara lite övertydliga. Man behöver inte förklara allt. Barn är smarta nog och har en extrem föreställningsförmåga — bara man ger dem utrymme att använda den. Även om det är saker de inte förstår så handlar det främst om att lämna ett intryck.

– Historien handlar om en kanin som är rädd för sin egen skugga. I slutet kommer kaninen på att skuggan kan användas för att skrämma bort andra, större faror. Det känns väldigt symboliskt eftersom skuggan ofta står som symbol för just våra rädslor och mörka sidor. Moralen i historien är att inte försöka fly ifrån dem men att använda dem till något positivt.

Hur började du med skuggteater?

– Mitt första minne av skuggspel var när jag var liten och hade svårt att somna. Då gjorde jag handskuggor på väggen av olika djur och figurer. Sen minns jag att jag såg ett indonesiskt skuggspel på TV. Båda upplevelsernas magiska och illusoriska stämning gjorde nog ett starkt avtryck för idén att någon gång göra ett eget skuggspel hängde kvar när jag senare gick på folkhögskola. Där satte jag upp en skuggteater med musikklassen — en ganska traditionell skuggteater med dansande människor bakom en skärm. Jag var intresserad av att blanda musik och bild och återkalla den här drömlika atmosfären.

– Efter folkhögskolorna kom jag in på konsthögskolan i Gent i Belgien och där ville jag utforska skuggspelets möjligheter vidare. Jag blev mer och mer fascinerad av fotografins och filmens historia - och skuggans betydelse i deras utveckling. Skuggspel är ju film i sin mest elementära bemärkelse. Jag gick bort ifrån den mer traditionella skuggteatern och började experimentera med ljuskällor, skärmar och objekt. Mycket inspiration hittade jag i det område som kallas pre-cinema eller media-arkeologi — olika optiska illusioner som försökte utvidga bildupplevelsen: magic lantern (den allra första projektorn), panorama och diorama, fantasmagorior, miniatyrteater, optiska leksaker, stereoskopi... men likaväl nutida fenomen som virtual reality, och (dator)skärmen.

– Jag ser mig själv mer som bildkonstnär, men försöker blanda flera olika (konstnärliga) uttryck för att skapa en helhetsupplevelse. Mina föreställningar blir en hybrid mellan film, skuggteater, musik, pseudo-vetenskap och poesi.

Hur går du tillväga rent tekniskt när du bygger upp en föreställning?

– Mitt materialförråd består av det analoga, glömda och trasiga. De konstruktioner jag använder i mina föreställningar är bräckliga och sköra. Det är ganska många riskmoment under en uppvisning - ibland går något sönder eller trasslar ihop sig. Egentligen skulle jag kunna göra allt med ett knapptryck på en dator men det hade inte blivit lika intressant. Jag vill visa på det humana i teknologin och ge den en viss taktilitet. Idag ser vi tusentals bilder per dag och i slutändan är det väldigt lite som verkligen fastnar. Därför vill jag stanna upp vid bildens uppkomst och dissekera den till enklare beståndsdelar.

Läs mer om Oona Libens här

Läs mer om föreställningen och boka biljetter

Text: Daniel Fjellström