Universitet 2018 – fira med oss

Utskrift från Malmö universitets webbplats www.mah.se

Därför passar det anpassbara barnet in i förskolan nu

2018-10-29

FORSKNING: Barn i förskolan förväntas idag vara både kompetenta och flexibla. I en färsk avhandling undersöks hur förskolebarnet och förskolan förändrats och förändras i skärningspunkten mellan utbildningsforskning, måldokument för förskolan och det som händer i förskolan.

Förskolan byggdes inte på allvar ut förrän på 1960- och 1970-talet.  Men ända sedan de första barnstugorna byggdes i början av 1900-talet har pedagoger, teoretiker och policymakare haft olika syn och föreställningar om vad förskolan är och ska vara och vilket barn som skapas i förskolan. Tidigt förstås barnet som plats för förändring och blir på så vis hopp om en annan värld.

Therese Lindgren har studerat hur och varför idéer och teorier, under samlingsnamnet posthumanism, hittat in i både förskoleforskning och policyskrivande på 2000-talet. Vad betyder det för pedagoger och barn som vistas i förskolan?

Förskolans historia

 Therese bild_liten 

—För att förstå vad som händer måste vi också förstå vilka vindar som blåst genom förskolans historia, säger Therese Lindgren.

—Förskolan liksom andra institutioner är utsatt för trender. Förskolan är präglad av den tid den verkar i som också är sammankopplade med hur och varför vissa teoribildningar fått genomslag i  forskning, i måldokument och i förskoleverksamhet.

Lindgren menar, mycket förenklat, att posthumanism är kritiska idéer och teorier som ifrågasätter inte bara hur vi är vana att tänka om oss själva och vår ställning i världen. Posthumanism utmanar även traditionella uppfattningar om kunskap och lärande. Skulle man ta posthumanismens grundläggande idéer på allvar skulle vårt utbildningssystem sättas ur spel.

Så vilka är de viktigaste resultaten?

—När posthumanistisk teori sätts in i förskolan blir vissa sätt att tänka om förskolebarnet möjliga och andra inte. Man menar att det varit för stort fokus på språket som skapare av oss själva och världen. Den posthumanistiska världssynen beskrivs som ”utplattad.” Det betyder att relationen mellan människor och mellan människor miljö och ting värderas lika. Vidare beskrivs barnet bli till, om och om igen, genom och som en del av sina intrasslade relationer med omvärlden. Det posthumana barnet kan på så sätt förstås förkroppsliga flexibilitet och förändring. Detta tycks rimma väl med vår tid som karaktäriseras av globalisering och snabb teknologisk utveckling. 
I internationell posthumanistisk förskoleforskning framställs det posthumana barnen som en lösning på en värld i social, politisk och ekologisk kris. Som människor beskrivs vi behöva omvärdera oss själva och vår plats i världen för att överleva – här blir förskolebarnet nyckeln.
—Problemet är att barnets historiska, sociala och kulturella bakgrund och sammanhang riskerar att suddas ut och därmed barnets unikitet, säger Therese Lindgren.  Detta väcker viktiga frågor om teorins konsekvenser. Det rör inte minst de som är föremål för det teoretiska ingripandet, det vill säga barnen.   

Vem ska läsa din avhandling?

—Jag vill att verksamma pedagoger, blivande förskollärare, forskare och utbildningspolitiska aktörer läser den. Alla som är intresserade av att diskutera varför och hur vissa teoretiska rörelser vinner mark och får fäste i förskolan.

Text: Helena Smitt

Senast uppdaterad av Helena Smitt