Universitet 2018 – fira med oss

Utskrift från Malmö universitets webbplats www.mah.se

Bedömning av benskörhet och risk för fraktur inom allmäntandvård

Kontaktperson: Christina Lindh
Ansvarig: Christina Lindh
Medarbetare: Joanna Gullberg, Lisleotte Paulsson, Thomas Davidson, Hugh Devlin, Jette Madsen och Liselott Hinsegård-Heiding
Samarbetspartner: Keith Horner, Mattias Lorenzon
Finansiär: Kalmar läns landsting, Familjen Kamprads stiftelse
Tidsram: 2018-05-01 -- 2020-05-01
Fakultet/institution: Odontologiska fakulteten

I detta projekt vill vi undersöka hur tandvården kan spela roll då det gäller att identifiera personer som lider av benskörhet, en sjukdom som leder till ett av de mest livskvalitetssänkande och kostnadskrävande tillstånd vi har att handskas med i dagens samhälle, nämligen frakturer orsakade av skört skelett.

Benskörhet - OSTEOPOROS- är en sjukdom som innebär att skelettet tunnas ut och blir mindre hållfast. Sjukdomen drabbar framförallt kvinnor som passerat klimakteriet, men även män drabbas med stigande ålder. Osteoporos brukar kallas den tysta sjukdomen eftersom den inte märks förrän den ger symptom i form av frakturer vid obetydlig påfrestning. Cirka 50 procent av alla kvinnor och 25 procent av alla män får en osteoporosrelaterad fraktur under sin livstid. Varje år inträffar i Sverige cirka 70 000 osteoporosrelaterade frakturer, av vilka 18 000 är höftfrakturer. Inom ett år efter en höftfraktur dör 10-15 procent fler än i en grupp med samma kön och ålder men utan höftfraktur och höftfrakturerna står för mer än hälften av alla frakturrelaterade direkta sjukvårdskostnader. Kostnaden för osteoporos och osteoporosrelaterade fallskador uppskattas till 3,5 miljarder kronor årligen i Sverige.

Osteoporos definieras enligt Världshälsoorganisationen (WHO) som en bentäthet som är mer än 2,5 standarddeviationer lägre än normal bentäthet för 20-åriga kvinnor/män. Bentätheten mäts med DXA teknik (Dual X-ray Absorptiometry), en apparat som använder svaga röntgenstrålar för att mäta mineralinnehållet i benvävnaden. Mätning av bentätheten i höften är den så kallade sanningen för om en person har osteoporos och har använts i studier under många år, och används också vid beräkning av om en person löper risk att få en fraktur i framtiden. Det finns behandling mot osteoporos och Socialstyrelsen gav ut riktlinjer för sådan behandling 2012. Förutsättningen för att behandling ska kunna sättas in och ha effekt är dock att de individer som har osteoporos upptäcks innan en fraktur inträffar. Så är inte fallet idag utan flertalet individer som har osteoporos förblir oupptäckta.p

De flesta människor besöker tandläkare för regelbundna kontroller och behandling av tänder och vävnader i munhålan. Vid besök hos tandläkare görs frekventa röntgenundersökningar av tänder och omgivande käkben. Röntgenbilderna förser således tandläkare med information, inte enbart om tänderna utan även om det omgivande käkbenets struktur och täthet. Följaktligen har det sedan länge funnits ett intresse för att tandvården skulle kunna spela en roll då det gäller upptäckt av individer som har osteoporos och ett flertal vetenskapliga studier har visat att det finns ett samband mellan bentäthet i käkarna och i övriga delar av skelettet. Studier har även visat att man med bedömning av benvävnaden i käkarna kan förutsäga om en person har risk för osteoporos och fraktur. Dessa forskningsresultat bör dock överföras till vanlig klinisk praxis för att verkligen komma till nytta och gagna enskilda individer.p

I detta projekt vill vi använda metoder för riskbedömning av osteoporos och fraktur med hjälp av röntgenbilder av käkarnas benvävnad, som tagits fram med goda resultat i vetenskapliga studier, och undersöka om dessa metoder kan fungera inom allmäntandvård. Vi ska intervjua tandläkare, läkare och patienter för att ta reda på möjligheterna att samarbeta vad det gäller bedömning av risk för osteoporos och frakturer, hur mycket patienter är villiga att betala för detta, hur mycket tandläkare anser att de bör få betalt för denna åtgärd. Vi kommer också att undersöka ett antal patienter i samband med tandläkarbesök och göra ovanstående riskbedömning. Patienterna kommer att erbjudas undersökning för att mäta bentätheten i skelettet med DXA och kommer också att upplysas om vilka hälsobefrämjande åtgärder som finns för att stärka skelettet. I samband med undersökningar och omhändertagande kommer samtliga kostnader beräknas och sättas i relation till kostnader för framtida frakturer.

Description in English

Osteoporosis has been described as a ‘silent disease’ that may not be diagnosed until the sufferer fractures a bone. One important determinant of fracture risk is bone mineral  density (BMD). Fracture risk can be reduced by therapeutic intervention, so diagnosis of patients before they fracture a bone is valuable. Routine BMD screening using dual x-ray energy absorptiometry (DXA) is not recommended and access to the specialised equipment needed for this is patchy in many European Union member states.

Osteoporosis can appear as changes in the bone on radiographs and there is substantial evidence that the bone of the jaws is also affected. Dentists carry out one in three radiological examinations, so could they be in a position to identify patients at risk of having osteoporosis? Research has shown that various dental radiographic features have diagnostic value for osteoporosis. Thus, dental radiographs could be an alternative means of identifying ‘at risk’ patients, facilitating referral for medical assessment.From 2003-2005, the OSTEODENT project (The diagnostic validity of dental radiography techniques for diagnosing osteoporotic patients; 5th Framework Programme Project Reference QLK6-CT-2002-02243) was carried out with the aim of identifying the most effective dental radiographic index, or combination of clinical and radiographic indices, for the diagnosis of osteoporosis in women. The findings of this project were that computer-aided methods of quantifying bone parameters on dental radiographs were the most effective means of identifying women with low BMD, as validated by DXA. In particular, automated, computer-driven, measurement of mandibular cortical thickness on dental panoramic radiographs showed the highest diagnostic validity as assessed by Receiver Operating Cha acteristic Analysis. This OSTEODENT software eliminates the observer error associated with subjective assessment and involves little dentist input. Subsequent work has established that combining this radiographic information with clinical information (in the form of the Osteoporosis Index of Risk – OSIRIS), gives a diagnostic validity for identifying women with low BMD that is superior to either method alone. The current state of knowledge is, therefore, that the OSTEODENT project has delivered an effective diagnostic instrument in a well-conducted scientific study. The next step must be to take this technology into primary dental care. There is a need to identify the factors that might influence its value in a “real world” context, including the barriers to and requirements for successful implementation, so that clinical decision-making can be facilitated. The overriding concept is that there would need to be a pathway of care that is sensitive to patient needs and adaptable to the range of healthcare systems in Europe.

The overall aim of the proposed collaborative project is, therefore, to translate osteoporosis risk assessment by dentists into primary care and develop an integrated

care pathway that is acceptable to all stakeholders (patients, dentists, medical practitioners, hospital specialists and health care providers).
Senast uppdaterad av Johan Portland