Utskrift från Malmö universitets webbplats www.mah.se

Tiden ligger i luften: Klockor, temporala infrastrukturer och urbant liv i 1800-talets Paris

Kontaktperson: Mustafa Dikeç
Ansvarig: Mustafa Dikeç
Finansiär: Vetenskapsrådet
Tidsram: 2020-01-01 -- 2022-12-31
Fakultet/institution: Fakulteten för kultur och samhälle, Urbana studier

Under 1800-talet var det en stor utmaning för städer att få alla klockor att visa samma tid. När det fungerade var det också en källa till stolthet för en stad. Även privatpersoner var beredda att betala för att få den “rätta” tiden i sina hem. Elektriciteten var på frammarsch, men i Paris användes även ett pneumatiskt system för att distribuera tid till stadens klockor och till hemmen. Tiden i Paris låg i luften, bokstavligen, och varje minut fick den visarna att röra sig i klockor på offentliga platser och i privata hem. Mellan 1880 och 1927 pumpades luft under Paris jord genom ett nätverk av pneumatiska rör, som band ihop staden till en gemensam tidsregim.

Men fungerade detta nätverk verkligen? Vad ledde till installationen av ett sådant system? Var fanns de offentliga klockorna och varför? Vilka stadsdelar fick tillgång till den pneumatiska tiden? Var låg fabrikerna? Vad drev människor att betala för att anslutas till de pneumatiska tidsrören? Varför lät staden Paris installera detta system? Vad tänkte allmänheten om det? Kunde detta system på något sätt kopplas till en reglering av vardagslivet i staden? Och vad ledde till att systemet så småningom lades ner? Detta projekt söker svar på ovanstående frågor genom arkivforskning på originalkällor om det pneumatiska tidsdistributionsnätverket i Paris 1880 till 1927, och tar sin utgångspunkt i vardagslivet i staden. Centralt för studien är ett föreslaget nytt sätt att se på städer genom begreppet ”temporala infrastrukturer”.

Projektet kommer att resultera i nya perspektiv på historiska relationer mellan teknologi och samhällets funktioner, och, i det här fallet, livet i staden. Det kommer att skapa insikter om hur en gemensam tidsuppfattning etablerades, hur det förändrade stadslivet, och hur städer under moderniteten kom att bli de tidskänsliga samhällen de är idag. Detta är viktiga frågor även i våra dagar av snabb teknologisk utveckling, där en historisk studie kan ge värdefulla insikter.

Description in English

In the nineteenth century, having all the public clocks show the same time was a big concern – and problem – for city governments, achievement of which was a source of civic pride. The citizens were not that different either; they were ready to pay to get the ‘true’ time in their homes. The most common technologies were electric systems. There was, however, one odd case: in Paris, time was distributed to the city’s public clocks and to its citizens’ homes through a pneumatic system. Time in Paris was in the air, in compressed form under the ground, surfacing, each minute, in public spaces and private homes to make the clock hands move. Between 1880-1927, time was pumped throughout Paris in the form of compressed air using a network of pneumatic tubes, which not only took unified time to the city’s public clocks, but also to its citizens’ homes, connecting them to a common time regime. The aim of this project is to establish empirical and conceptual links between ‘urban temporal infrastructures’ and everyday urban life. ‘Urban temporal infrastructures’ refer to an ensemble of inter-related components that are involved in the production, distribution, maintenance, representation and consumption of time in the city. By focusing on the installation, everyday workings, maintenance, and disappearance of this pneumatic time network, this project seeks to develop a new way of looking at and understanding cities through the prism of temporal infrastructures.

Senast uppdaterad av Ellen Albertsdottir