Utskrift från Malmö universitets webbplats www.mah.se

Evelina Lindén

Evelina LindénEvelina Lindén är kommunikatör på Malmö högskola sedan 2007 och här har hon arbetat med allt från evenemang som Skiftesföreläsningarna, Almedalsveckan och Perspektivdagarna till forskningskommunikation och den högskolegemensamma tidskriften Praktik&Teori. Hon är språknörd sedan barnsben och har journalistutbildning och en fil. kand. i humaniora och samhällsvetenskap med sig i bagaget. Yoga och löpning håller ordning på kropp och själ, medan läsningen och skrivandet sköter om anden.

 | | |

Så många böcker och så lite tid, så lite plats. Enda sättet för mig att välja ut böcker till den här presentationen var att gå totalt på känn. Men när jag sätter mig ner för att skriva sammanfattningarna ser jag ändå en röd tråd genom de flesta av böckerna. Eller är det en svart tråd? Som ibland glittrar lite i silver? Kriget finns där, tragedierna, mörkret, ondskan, splittringen, misslyckandena, de uppfuckade dopaminreceptorerna och konflikterna, både de futtiga och de stora. Jag har alltid varit svag för autofiktion och rena självbiografier, för det reflekterande språket och för litteraturen som en väg till bättre självförståelse, i den mån vi nu någonsin kan förstå oss själva och varför vi gör som vi gör. Den svarta humorn, denna allra högsta av konstarter, har något välsignande över sig också, antingen du är dödssjuk, på flykt undan nazismen, utblottad, omgiven av de mest bristfälliga föräldrafigurer – skrattet i sorgen, dröjandet vid det absurda, att vända blicken inåt för en sekund och därigenom kunna förmå dig själv att sedan istället lyfta blicken och känna: nej, jag är aldrig så ensam som jag först tror. Andra har upplevt och levt och utforskat och lidit och misslyckats och rest sig upp igen före mig. Många av böckerna jag har valt kan uppfattas som om de skildrar ensamhet, utsatthet och mörker medan jag i själva verket läst dem som hopp, som tröst, som ljus. Jo, nog är det en silvertråd trots allt.

 | | |

Anne Franks dagbokAnne Franks dagbok

Min första stora läsupplevelse. Jag tror att jag var tio år. Självklart spelade det roll att även jag skrev dagbok och att Anne Frank när hon börjar skriva sin dagbok är tretton – det är strax innan familjen går under jorden i nazisternas Amsterdam. De gömmer sig under två års tid i ett gårdshus i anslutning till Anne Franks pappas kontor. Det är en berättelse om att upprätthålla civilisation i en omänsklig tid, om hur åtta människor hanterar situationen att dela på de få rummen, men också en hjärtskärande beskrivning av ung förälskelse och tonårsrevolt i det lilla, att försöka bli vuxen, att sitta på vinden och kyssas, att tycka att ens föräldrar och kanske i synnerhet ens mor är helt hopplös. Läs den oavkortade utgåvan som kom 2005. Och besök museet i Amsterdam där rummen står tomma och det råder strikt fotoförbud. Det är inga stora rum. Det är trångt, och det hände för inte ens åttio år sedan, och vi får aldrig glömma det.

 | | |

PersonligtBarbro Alving: Personligt: Dagböcker & brev 1927–1959

Signaturen Bang bestämde sig för journalistyrket redan när hon var tio. Jag bestämde mig efter att ha läst de här bägge pocketböckerna när jag var i slutet av mina gott-och-blandat-studier i Lund. Barbro Alving hann aldrig med att skriva sin självbiografi, den som skulle heta ”Som det verkligen var”. Hon hann berätta en del dråpliga historier ur yrkeslivet, men den personliga sammanfattningen blev aldrig av trots att hon pratade mycket om att sätta sig ner och skriva den, och en gång för alla sticka hål på myten om sig själv. De sista fyra åren av sitt liv levde hon med afasi. Beata Arnborg har skrivit en mycket fin biografi som heter Krig, kvinnor och gud – den kan man absolut läsa, men vill man liksom inifrån följa Bangs utveckling från artonårig skolelev till riksbekant krigskorrespondent, är det här en guldgruva. Det är tolv år av galghumor, fantastiska formuleringar, känslan att vara utanför, att bara vara en betraktare, av nervproblem, tvivel, ekonomiska katastrofer, ångest och äventyrslust. Det går inte att inte älska henne efter detta.

 | | |

Bokomslag: FaunenAnna-Karin Palm: Faunen

Det är en tredelad roman: ett nutida lager, en berättelse som utspelar sig ungefär hundra år tidigare, och allra underst, en mytisk saga som är mer som en dröm där olika väsen, titelns faun och bland annat en allt annat än gullig enhörning, figurerar. Jag har aldrig riktigt begripit mig på fantasygenren, men här är de dåtida delarna reliefer till det som är romanens kärna: historien om Anna, älskaren F, väninnan Rakel, Rakels Thomas. Vi följer Anna och Rakel genom deras tågluffar, studier i London, litteratur och konst, det är vänskap, svek, missbruk, avståndstagande och överlevnad – och vikten av att tala sig fram till varandra igen. Det är Anna-Karin Palms debut och jag fick den i present på min tjugoårsdag och har läst om den vart tionde år sedan dess.

 | | |

Bokomslag: VarulvenAksel Sandemose: Varulven

Skulle någon be mig välja ut en enda bok, blev det den här. Den kan beskrivas som en kärleksroman, i så fall en väldigt originell och udda sådan eftersom den handlar om en till synes lycklig treenighet mellan huvudpersonen Erling, hans älskade Felicia och hennes make, Jan. Men det är också en roman om våld och fylla, ensamhet, krig, motståndsrörelsen mot nazismen och kanske framför allt om dumheten och inskränktheten som spelar så stor roll för ondskans framgångar. Den är så sorgesamt aktuell i dessa dagar. Alldeles oaktat Sandemoses narcissism och psykopatiska drag är Varulven en väldigt känslig människas berättelse. Det kom en omdiskuterad och inte så smickrande biografi över Sandemose för snart tolv år sedan, skriven av hans son Jørgen. Kerstin Ekman recenserade den och skrev: ”Våra tillkortakommanden är kanske futtiga men våra dramer om dem kan bli gripande som Aksel Sandemoses. Det måste ju svara mot den rasande känslan av förödmjukelse och skuld som brinner i den överkänslige. Och vi glömmer ingenting. Det har vi inte råd med. Tvärtom hushållar vi hela livet med vår skam och vår skuld och provar nya kläder på dem.”Varulven är en grumpy old man som minns för mycket och håller upp sin cynism som en sköld mot livet.

 | | |

Bokomslag: VargskinnetKerstin Ekman: Vargskinnettrilogin

Min svenska favoritförfattare sitter tätt ihop med Aksel Sandemose i mitt huvud, inte minst genom sin roman ”Gör mig levande igen” där Eyvind Johnsons Krilonsvit spelar en stor roll. Makarna Johnson var nära och långvariga vänner till Sandemose och Eyvind nominerade honom till Nobelpriset i litteratur. I Vargskinnets första del ”Guds barmhärtighet” följer vi barnmorskan Hillevi som kommer till en jämtländsk fjällby där vintern är sträng, mörkret kompakt, fattigdomen svår och hygienen knapp. Det är 1916 och armodet är förmodligen obeskrivligt för alla utom Kerstin Ekman, som förmår sätta ord på det, ge liv åt karaktärerna, låta passionen riva och skrämma, och så den där skulden och skammen som rentav driver en av huvudkaraktärerna i landsflykt. Förrädiskt lättläst, har Ekman kallats. Vill man ha en exposé över författarskapet kan man med fördel läsa Therese Erikssons ”En värld av berättelser”. En varning bara. Det går icke att göra sig fri från Kerstin Ekman. Inte som läsare. Inte som Svenska akademien.

 | | |

Bokomslag: Den dagen kastanjerna slår ut...Bodil Malmsten: Den dag kastanjerna slår ut är jag långt härifrån

Skådespelaren Maurice Lind har druckit för mycket och hållit lite för dålig reda på vilka som är och inte är kvinnorna i hans liv. Han är en ännu lite olyckligare version av Sandemoses Erling Vik. Nu är hans vackra jurist till exfru omgift och hans dotter talar inte med honom – han råkade visst förföra hennes bästa väninna mer eller mindre framför ögonen på dottern. Han kunde bara inte låta bli. Berättelsen är Malmstens första roman och handlar inte bara om alkoholism och sexmissbruk, utan också om vad det gör med en människa när hon sabbat så mycket för sig själv och sina allra närmaste, att det inte går att stoppa den destruktiva spiralen, eller åtminstone skulle krävas så oerhört mycket mer än en Cola Light och en burk Mogadon. Bodil Malmsten dedikerade romanen till sin Kjell, om de var ihop fortfarande vet jag inte, men han är gissningsvis i alla fall mannen som sammanförde henne med Plura via sitt skivbolag och tack vare honom kunde vi trösta oss lite klent med ”Blues för Bodil Malmsten”. 

 | | |

Bokomslag: Jag vill ju vara friAnnika Persson: Jag vill ju vara fri

Två år efter Lena Nymans död kom Annika Perssons biografi. ”Hon är så ohyggligt rolig även när hon är sorglig” skriver biografen – och lyckas mycket väl förmedla det i den här vackra, lite brutala, väldigt sköra beskrivningen av en av våra mest älskade skådespelare. Jag var egentligen ingen Lena Nyman-fan, och sörjde henne inte alls på samma sätt som jag sörjer Bodil Malmsten, men hennes liv och verk är en del av min uppväxt. Jag hade bara precis blivit lite för vuxen och lillgammal när hon gjorde Ronja Rövardotters Lovis mot Börje Ahlstedt. Och jag var bara precis lite för ung för att minnas henne och Börje i samma konstellation som filmkritikerna, däribland Svenska Akademiens Artur Lundkvist hade recenserat efter Nyfiken-filmerna och kommit fram till att en stilig karl som Börje Ahlstedt hade väl kunnat få en mer välväxt motspelerska med ”lite mer intelligent kropp”. Det är makalöst vilken rätt de tar sig att klanka ner på de förutsättningar Lena Nyman fötts med. Hon slogs hela livet mot ätstörningar, tablettmissbruk förorsakat av dessa, sömntabletter mot effekten av uppåttjacket, hon krokade arm med spriten och cigaretterna och dog av bland annat KOL. På sin sista skiva, för hon sjöng också, sjunger hon Bodil Malmstens ”Ett bloss för moster Lillie”. Sista tiden äter hon bara bakelser med färska hallon och dricker bara champagne.

 | | |

Bokomslag: Mina öarBirgitta Stenberg: Mina öar

Jag försöker att alltid åka till Åstol någon vecka om året. I somras hittade jag och min vän ett litet deltidsöppet antikvariat kombinerat med en bokhandel. En fantastisk blandning av andlig litteratur, nautisk litteratur – och naturligtvis Birgitta Stenberg, som blev ön trogen till sin död. Hennes ”Kärlek i Europa” läste jag i gymnasiet och sedan dess har hon följt mig. På Åstol sammanstrålar så mycket: livsglädjen och kärleken till havet och naturen, stormarna och stillheten. Här har bott folk sedan sjuttonhundratalet och de stora sillstimmen, karlarna dog på sjön och kvinnorna i barnsäng och det finns en ambitiös historik nedtecknad över vartenda hus och alla som vuxit upp i dem. Birgitta Stenberg köpte sitt hus osett – hon hade vänner på grannön Hättan och när de tipsade henne om att huset var till salu slog hon till trots att hon var i Italien. För mig som är uppvuxen i bibelbältet är beskrivningarna av samexistensen med pingstvännerna på ön väldigt träffande. Hur en ö, som kontext, kan göra det ömsesidiga överseendet så gängse – det är stort.

 | | |

Bokomslag: Sveriges öarAnders Källgård: Sveriges öar (fackbok)

Det här är min ständiga vinterläsning när jag lägger mig för sent för att kunna koncentrera mig på en roman. Jag åker nästan aldrig utanför Sverige på somrarna, men däremot försöker jag att varje år alltid klämma in en ny ö, en jag aldrig varit på förut, gärna en med ett naturreservat eller ett STF-vandrarhem. Anders Källgårds bok är en bibel för mig. Han är göteborgare, läkare och ö-fantast och har skrivit flera böcker om öarna, vad de betyder, varför vi behöver dem och vad de gör med oss. Den som inte blir sugen på att ge sig ut på ö-jakt efter den här boken behöver kanske inte prata med just mig. 

 | | |

Bokomslag: KioskvridningPeter Törnqvist: Kioskvridning 140 grader

 När jag skriver detta var det nyss fössta tossdan i mass och det kanske underlättar att ha småländskan med sig i blodet när man ska läsa den här fantastiska uppväxtskildringen. För mig var det den första sträckläsningsorgien i sommarsol på många år efter den hektiska småbarnstiden och det var på just Åstol som jag låg kvar på klipphällen med den här boken. Här möter sjuttiotalsbarnen, för jag tror det är sjuttiotalsbarn, traktens original och det är mycket tydligt en brytningstid på samma sätt som i Kerstin Ekmans Vargskinnet. Mörka interiörer där allt är intjärat och invirat i tidningspapper. Det är också en historia om hur man ska hantera sin barndomsbygd när hjärtat längtar bort och ut. Nykter och poetisk nostalgi.

 | | |

Bokomslag: SteglitsanDonna Tartt: Steglitsan

Ytterligare en uppväxtskildring. Vi har konsten för att vi inte ska dö av sanningen, är ett Nietzschecitat som Donna Tartt tagit fasta på i den här romanen, som är hennes tredje. Steglitsan är berättelsen om en pojke, Theo Decker, som förlorat sin mamma i en explosion på ett konstmuseum i New York. Han är tretton år gammal och hans pappa är en no-good som bor i Las Vegas tillsammans med ”Xandra, with an X”. Pappan försöker så gott han kan med sina begränsningar ta sitt ansvar för Theo. Det går inte så bra. Theo lämnas tämligen vind för våg ute i ett av de ganska avbefolkade områdena i Las Vegas utkant där husen står tomma sedan subprimelånen skördat sina offer. Men! Här lär han känna Boris, en överlevare med fåordig, våldsverkande, djupt alkad far, och Boris är kanske det vackraste porträttet som amerikansk litteratur någonsin tecknat av en ryss. Kanske har Donna Tartt också lyckats med den mest träffande beskrivning jag någonsin läst av hur en depression verkligen känns. Ändå är det här en bok med tillräckligt mycket action för att falla även mellanstadieelever i smaken – vissa kritiker menade att det skulle vara något dåligt – och samma team som gjorde film av Hungerspelen har köpt rättigheterna. Jag ser fram emot filmatiseringen med skräck och längtan. Hoppas det går bättre än när Warner försökte göra film av Den hemliga historien. Och hoppas Donna Tartt speedar upp utgivningstakten till lite högre frekvens än vart tionde år.

 | | |

Bokomslag: BeckombergaSara Stridsberg: Beckomberga – ode till min familj

 Senaste boken i Sara Stridsbergs författarskap handlar om en flicka i nedre tonåren vars pappa vistas till och från på det gamla mentalsjukhuset Beckomberga. Hon tecknar en miljö som beskriver en helt annan bild av tiden före psykiatrireformen än den som blev gängse i nyhetsmedierna. I hennes Beckomberga kunde visserligen läkare idka en hel del egenmakt vilket också Edvard i berättelsen gör, när han festar med utvalda patienter, däribland huvudpersonens pappa Jimmie Darling och hans Sabina med de blå pärlorna och att det inte är helt sunt är ett understatement. Men det är också en hamn för vilsna och sjuka själar att få komma till när verkligheten blir för hård och när alternativet är somna i en snödriva med magen full av konjak och sömntabletter. Det är dock inget bra ställe för ett barn och kanske i synnerhet inte för en fjortonåring. Ändå är romanen något av det vackraste jag läst. 

 | | |

Bokomslag: ÄlskarenMarguerite Duras: Älskaren

 Ännu en tonårsflicka, ännu en skildring av förbjuden kärlek, ännu ett krig och ännu ett tydligt utanförskap. Som av en händelse är det Sara Stridsberg som har skrivit förordet till nyutgåvan från 2011. Berättelsen är välkänd: en femton år gammal fransyska vars bror förlorat sig i opiehålorna och vars mor ruinerat sig på att köpa mark som inte går att odla, träffar en kinesisk handelsman. Deras förhållande i franska Indokina är naturligtvis helt otänkbart. Och då spelar det ingen roll att älskaren doftar gott av engelska cigarretter, dyr parfym, råsiden och guld. Det som drabbar hårdast är beskrivningen av hur flickan till slut lämnar landet för att åka hem till Paris, en resa som inleds med över tjugo dagar till havs, och hur meter efter meter läggs emellan henne och den hon inte kan få. 

 | | |

Bokomslag: Constant reader 40Linda Skugge: 40 – Constant Reader

I tider som dessa, när decenniet då hon slog igenom är mer inne än vad det någonsin var för tjugo år sedan och kidsen till och med har fester med tema nittiotal, förväntar jag mig ett uppsving, kanske ett slags återupprättelse för Linda Skugge. Hennes dagboksroman ”Mest av allt vill jag bara hångla med någon” förtjänar att nämnas, boken där hon ”blir” Linda Norrman Skugge med hela svenska folket och hon är arg och lite småbitter redan då. Men den här boken – av den vuxna trebarnsmamman som fyllt fyrtio och börjat driva eget i PR-branschen – är så rasande att det går att ta på. Och ensam. Eller som hon säger, med ett Marguerite Duras-citat: ”Ni går rakt in i ensamheten. Inte jag, jag har böckerna.” Hon är trött, har en ständig och påtaglig känsla av att förbränna mer näring än vad hon får i sig, magrar av och läkarna gissar på anorexia eller IBS. Hon jobbar hårt, kan inte kosta på sig vila, måste sälja, är egenföretagare, i praktiken ensamförsörjare. Söker – och får – tröst i litteraturen och populärkulturen. Jag är osäker på om det egentligen finns någon i Sverige som har Linda Skugges samtidskoll. Referenserna i hennes bok bara regnar, det är bara att fälla ner paraplyet och njuta. Så kommer till slut diagnosen, efter fyra år: binjurebarksvikt, Addisons sjukdom. Precis som hon misstänkt. Hon konstaterar att hon fattar varför hon älskar CIA-agenten Carrie Mathison i teveserien Homeland: för att Carries credo är: I’m the only one who got it right.

 | | |

Bokomslag: Det tänkande hjärtatYvonne Hirdman: Det tänkande hjärtat

Jag var en gång i tiden ledare projektet med det bespottade namnet Livspusslet. I det arbetet fick jag förmånen att träffa Kaj Fölster när arbetslivs- och jämställdhetsforskaren Annika Baude precis hade dött och det skulle sammanställas en minnesbok. För mig hade namnet Myrdal, fram till dess, mest negativa konnotationer: tvångssterilisering och elitism. Så kom Yvonne Hirdmans biografi 2006 när jag hade en tvååring och en treåring och försökte jobba heltid. Jag hade precis varit på en jämställdhetskonferens i Wien där jag, min jämnåriga kollega Ulrika samt tre tjejer från Socialdepartementet var de enda kvinnorna på plats som inte var antingen studenter eller hade barn som hunnit bli vuxna. När folk frågade var våra BAAAARN var och vi svarade: ”Hos sina pappor!?” blev vi betraktade som några konstiga slags djur i bur, så exotiska tedde vi oss. Jag insåg att jag, utan Alva Myrdal, högst sannolikt hade fått göra som merparten av kvinnorna i EU när de fick barn. Stanna hemma med dem. Hennes tankegods om ”storbarnkammare” diskuterades på Alviksvägen i Bromma hemma hos Annika Baude i Grupp 222 och blev så småningom verklighet.
Alva Myrdal fick Nobels fredspris 1982, Gunnar Myrdal Nobelpriset i ekonomi åtta år tidigare. Deras äktenskap var inte oproblematiskt. De hade högt uppsatta positioner i samhället bägge två, ministerposter, professurer, FN-uppdrag, de bodde långa tider isär – hade man kryddat upp deras från början ganska komplexa personligheter med lite hollywoodsk dramatik, finge man ett par inte helt olikt Claire och Francis Underwood i amerikanska versionen av House of Cards.

 | | |

Bokomslag: LasermannenGellert Tamas: Lasermannen

Ett av de värsta såren Sverige tillfogats i modern tid, jämte morden på Olof Palme och Anna Lindh, är den skräck som John Ausonius satte i snart sagt varje stockholmare som hade mörk hudfärg. I början av nittiotalet sköt han elva personer varav en dog och många skadades för livet. Gellert Tamas bok är en av de mest lästa reportageböckerna i Sverige – ändå hade han inledningsvis svårt att få finansiering för det och fick helt enkelt ta ett banklån för att kunna slutföra boken. Den har också blivit prisbelönt teveserie för drygt tio år sedan. Jag hade gärna sett den som obligatorisk läsning i varenda högstadieskola.

 | | |

Bokomslag: En dramatikers dagbokLars Norén: En dramatikers dagbok 2000–2012

 Den kommer att sälja i högst 4000 exemplar, trodde Bonniers inför utgivningen av första delen. Ha. Första upplagan sålde slut och även om kanske inte alla som köpte den har prasslat sig igenom hela bunten av de bibeltunna, opaginerade sidorna var det nog ändå med viss tillfredsställelse Lars Norén kom överens med bokförlaget om att ge ut även 2005–2012. Nu låter jag som en frisersalongkund när jag försöker försäkra er att det INTE är skvallret och namedroppingen som är det centrala. Lars Norén är ALLT. Han är skröplig, han är oövervinnlig, han är genial, han är helt tom, han är trött, han är ursinnig – han är så rolig och jag älskar honom. De som känner mig vet också att jag älskar dagboksgenren, men Norén spelar i en helt annan liga. Jag har läst högt ur hans dagböcker på fyrtioårskalas, disputationsfester, begravningar och bröllop – alltid utan att tala om vad det är jag citerar, alltid med stort gensvar. Orkar ni ändå inte läsa honom i bokform kan ni följa twitterkontot @Norens_dagbok som dock tyvärr inte uppdateras längre.

 | | |

Senast uppdaterad av Johan Portland