Utskrift från Malmö högskolas webbplats www.mah.se

En av skolornas kontaktpersoner

Mirijana Ferander näktergalen 
Hej, jag heter Mirijana Ferander och arbetar som skolsköterska. Jag är Näktergalens kontaktperson på Rosengårdsskolan.

Jag har varit skolans kontaktperson sedan 2001. Ett uppdrag som känns både roligt och meningsfullt.

Som kontaktperson ansvarar jag för att berätta om Näktergalens mentorsprogram på skolan. Vi vänder oss till barn som går i årskurs 2 t.o.m. årskurs 6. Tillsammans med pedagogerna prioriterar vi bland alla ansökningarna som kommit in. Ibland kan det vara svårt, särskilt om vi har fler ansökningar än platser. Utifrån våra barns intresse och förväntningar blir våra barn matchade med mentorerna.  Att få en egen mentor, en vuxen kompis, en student som läser på Malmö Högskolan och få göra roliga saker tillsammans med på ledig tid är något våra barn skattar högt.

Vi kan se flera vinster med ett mentorskap bl a kan vi se att det goda samtalet mellan barn och vuxen är språkutvecklande. Våra barns referensramar utvidgas med hjälp av mentorskapet, de ser och upplever Malmö med andra ögon. Våra barn får goda förebilder. Vi ser också att relationen mellan barn och mentor är jag-stärkande. Under året som de har en mentor blir de som små ambassadörer för Näktergalen på skolan. De delar gärna med sig och berättar öppet och spontant om sin mentor och vad de har gjort tillsammans.

Ett mått på att det är uppskattat är att de barn som varit med i Näktergalen söker ofta flera gånger till Näktergalen. Föräldrars röster är också viktiga i dessa sammanhang. De föräldrar som haft sina barn med i Näktergalen de berättar för andra föräldrar vad de tycker är positivt med Näktergalen.

Utifrån ett elevhälsoperspektiv främjar Näktergalen både barnens utveckling och lärande.


 nightingale7
Elisabeth Lindskog, klassresurs, Näktergalens kontaktperson på Augustenborgsskolan i Fosie. Näktergalens äldsta mentorsskola.

Vad gör en kontaktperson?

  • Varje terminsstart presenterar jag information om Näktergalen i klasserna för elever i årskurs 2-6. Det finns ett mycket stort intresse här på skolan för att få en mentor, många har hört talas om Näktergalen och har äldre syskon som haft mentorer. Frågorna är många. ”Hur ofta träffas man? Vad gör man? Hur gamla är de?” Eleverna får hem informationsmaterial och sedan söker de som vill.

Nästa steg är en informationsträff för de sökandes föräldrar. 

  • De har ju också frågor och det är viktigt att de känner tillit till mentorn och det som ska ske. Om de till exempel känner sig det minsta oroliga brukar jag föreslå att de börjar med att träffas hemma hos barnet.

Därefter intervjuar Näktergalens koordinatorer de sökande ute på skolan, och sedan är det ännu en kväll där mentorer och någon från skolan träffas, för att mentorerna ska få en bild av skolan och området som är barnets vardag. 

Startdagen på högskolan är den stora dagen.

Första gången mentor och barn träffas är det på Malmö Högskola. Varje barn och mentor får en matchande nummerlapp och sedan är det dags för första mötet.  Det är spännande även för föräldrarna att träffa barnets mentor. 

  • Startdagen är kanontrevlig! Det är olika aktiviteter igång men det stora är ju såklart det första mötet, nyfikenheten är stor från båda håll. 

När sedan verksamheten är igång är kontaktpersonens uppgift mest att finnas till hands och följa upp hur det går. 

  • Jag finns ju på skolan och möter eleverna i vardagen, det blir en naturlig kontakt.  

 Mentorsåret avslutas med en gemensam avslutning på Riberborgsstranden. Hela familjen är med då också.

Nämn några viktiga saker i din roll som kontaktperson ?

  • Det är olika saker, men främst att matchningen är så professionell från koordinatorerna, de gör ett otroligt bra arbete och det är gör min uppgift trygg. Sedan får jag ju också se mentorskapet ur barnens perspektiv , hur viktigt det är med en möjlighet att få en aktivare fritid och en viktig kontakt med en annan vuxen som finns regelbundet i deras liv. Det är också viktigt att arbetsledningen är positiv till det jag gör och backar upp om jag behöver tid för något. Förra året var det 32 barn som ansökte om mentorer här på Augustenborg och 13 som fick. Intresset är stort och jag hoppas verkligen att verksamheten fortsätter! 

Mosippans kontaktperson

Christina Kourab, anställd på Mosippan, Malmö Stads jourboende för nyanlända. Mosippan har deltagit i Näktergalens verksamhet i 5 år och cirka 25 barn har haft mentorer under denna tid.

  • Till Mosippan kommer barn som varit med om svåra saker, ledsna barn, rädda barn, och med föräldrar som har fullt upp med att hitta lösningar på sin situation. De barnen måste få en känsla av att livet trots allt går vidare, och där har mentorerna från Näktergalen blivit enormt viktiga. Barnen får en vän, en ung person som bryr sig om dem och som kan visa dem saker som inte föräldrarna förmår. Det kan vara både att se Malmö, biblioteket, parkerna, eller miljöer som de inte skulle möta i vanliga fall, att de får träna sitt språk och att de får umgås med någon som studerar till ett framtida yrke. Vi hade en pojke som åkte med sin mentor till Stadsbiblioteket och blev alldeles tagen av det han såg. Han kom från ett land där böcker inte var tillgängliga på samma sätt och inte förekommit i hans skola. Hans reaktion var att han ville läsa dem alla! För honom blev världen mycket större av ett besök på Stadsbiblioteket.

De barn som har mentorer lär sig också svenska snabbare och utvecklas mer i sitt sätt att kommunicera överhuvudtaget. De vågar fråga mer, vågar komma med förslag, diskutera. Ibland kan barnet tolka till sina föräldrar vilket kan göra dem enormt stolta och stärkta.

Mentorerna har också varit väldigt bra på att se om barnen har ett speciellt intresse, om de vill göra något som de kanske inte själv kan formulera.

Vi hade en flicka som var 10 år och som tyckte mycket om att teckna, hon hade ett klart konstnärligt intresse, men var så blyg att hon knappt vågade säga ”hej” eller se någon i ögonen. Tillsammans med mentorn började hon att måla och när de skildes åt hade mentorn samlat alla hennes teckningar i en bok som hon döpt efter flickans namn och gav henne. Det gjorde henne så stolt att det är svårt att beskriva. Hon blev en prinsessa! Flickan utvecklades både socialt och språkmässigt under den här tiden och fick en helt annan självkänsla. 

För många barn på Mosippan är att få en mentor det bästa som kan hända dem och jag vet att flera av dem har fortsatt kontakt i flera år. 

Senast uppdaterad av Ida Rosqvist