Krig och fred, politik och journalistik stod på agendan när mellanösternkorrespondenten Robert Fisk besökte Malmö högskolas föreläsningsserie Skiften. Med torr, brittisk humor och osviklig skärpa gav han sin syn på hur stormakter hanterar konflikter.
Det var kvällen före det amerikanska presidentvalet och det största publiktrycket sedan 2001 när Naomi Klein besökte Skiften, när Robert Fisk i måndags höll sin föreläsning The Age of the Warrior. Drygt sexhundra personer hade hittat till Orkanen för att höra den legendariske krigskorrespondenten – alla rymdes inte ens i stora hörsalen, utan fick se föreläsningen direktsänd i salen bredvid.
 |
|
Skiftesföreläsningarnas moderator Lars Mogensen bredvid The Independents mellanösternkorrespondent Robert Fisk.
Foto: Evelina Mildner Lindén |
Och något mikrofonheadset gick det inte att få på Robert Fisk.
– Jag är väl ingen stridspilot heller.
Fast tempot var inte långt ifrån stridspilotens. Inte navigeringen heller. Tvära kast mellan djuplodande analyser och historiska exposéer, kärnfulla formuleringar om hur medierna gör när de rapporterar från krig och konflikthärdar:
– Ljuger gör vi inte, men vi ser till att det blir obegripligt, konstaterade Robert Fisk och tog exemplet med eufemismerna
säkerhetsbarriär,
skydd,
stängsel.
– Det är en MUR, kalla den då för det.
Vissa ord låter vi bli att använda därför att vi är rädda. Vi avsemantiserar dem för att skärma av oss från våldet. Journalister, menar Robert Fisk, flyr inte på så sätt att de springer – nej, de glider istället undan. Nästan osmotiskt parasiterar de sedan på makten och förlitar sig på den.
– Ni har sett direktsända presskonferenser med USA:s president, eller hur? Då vet ni hur presidenten fördelar ordet och alltid, alltid känner reportrarna vid förnamn. Amerikanska medier lutar sig så starkt mot maktens källor att de allihop borde byta namn från New York Times och CNN och istället kalla sig ”US officials say”.
Nej, Robert Fisk sticker inte under stol med att han inte står ut med amerikansk press. Nästa nedslag efter Sverigebesöket blir hos arabiska tv-stationen Al-Jazeera för att delta i deras amerikanska presidentvalvaka.
– Jag kan inte tänka mig att fortsätta att legitimera CNN:s obalans genom att medverka i den kanalen.
Frågor om Usama bin Ladin, som Robert Fisk har intervjuat tre gånger, tillhör inte heller hans favoriter.
– Jag vet inte var han finns men jag vet att han lever. Men bin Ladin själv har blivit irrelevant. Han har skapat ett monster – al-Qaida – och jag kan se paralleller mellan honom och de vetenskapsmän som tog fram atombomben.
Det finns också, menar Fisk, en djup förödmjukelse i att lyssna på en man som måste sitta i en grotta för att säga sanningen.
– Och det ligger en djup och bitter ironi i att de som har bevarat sin tro domineras av folk som har förlorat sin tro.
Robert Fisks övertygelse är att väst måste dra sig tillbaka från oroshärdarna.
– Visst skulle arabvärlden må bra av att anamma vår demokrati, vårt paket med mänskliga rättigheter. Men det de allra helst vill ha och behöver är frihet. Frihet från oss. Och rättvisa.
Att förödmjuka och förstöra Irak är ett symboliskt hårt slag mot hela Mellanöstern eftersom landet utmärker sig genom att ha tillgång till både vatten och olja – inte antingen eller. Därför är det den mäktigaste nationen i regionen. När publikfrågan kom om hur Mellanöstern kan få fred och vad Robert Fisk skulle säga till Irak om han ägde den Churchillska förmågan att följa linjer in i framtiden, konstaterade Robert Fisk att svaret blev detsamma som när hans grannar och vänner hemma i Libanon frågade samma sak:
– Ni kommer aldrig, aldrig att få fred så länge ni frågar en brittisk journalist. Fråga era egna! Det är bara hemskt om ni tror att vi skulle ha alla svar, att vi skulle veta bäst.
The Age of the Warrior, då – varför heter hans nya bok så? ville moderatorn Lars Mogensen veta. Och fick svaret att det anspelar på den krigskodex som helt släppt begrepp som att lyda lagar och låta bli
dishonouroble actions och som istället fokuserar på
total destruction of the enemy.
– Men vad ni än gör, köp inte min bok. Den är alldeles för... tjock.
Möjligen en smula kokett sagt. Åhörarna löd inte. Robert Fisk fick sitta och signera böcker tills händerna domnade.
Läs mer om föreläsningen här:
Helsingborgs dagblad
Sydsvenskans kulturblogg
Sydsvenskan
City