Skiftesföreläsning #96: »Social exhibitionism – offentlig intimitet i de nya mediernas spår«

Ett drygt hundratal kom till Malmö högskola för att höra skiftesföreläsarna Anders Persson och Linda Meiby reda ut vad sociala medier och mobiltelefoner egentligen gör med oss som kommunicerande människor.

	Anders Persson petade sig inte i näsan under skiftesföreläsningen. Han svarade inte i telefon heller.

Vad är det som gör att människor omkring oss plötsligt står, mitt ute bland folk, och pratar i sina mobiltelefoner helt öppet om aborter, slutgöranden och bokslut – vad är det för en offentlig intimitet som plötsligt har smugit sig på oss?

Om detta handlade Skiftesföreläsning #96, dit ett hundratal åhörare kommit för att lyssna på sociologiprofessor Anders Persson från Lunds universitet och produktplanerare Linda Meiby från Sony Ericsson.

– Visst finns det gränser, men osäkerheten tycks vara stor. Eller: många verkar vilja experimentera, sa Anders Persson och anknöt till sociologiska termen backstage – det vi gör när andra inte ser på.
– Jag ställer mig till exempel inte och petar näsan framför er. Men gränserna har förskjutits och många områden som tidigare var tydliga exempel på backstage, bakre regioner, är numera sådant vi glatt visar upp för att förstärka bilden av att vi är just de som vi tycker att vi är.

Backstage blir on-stage
Ett nyrenoverat badrum, till exempel. Med doftljus, kuddar och belysning. Restaurangkök som är fullt synliga för matgästerna är ett annat exempel. Dokusåpor likaså.

I sin studie identifierade Anders Persson tre typer av mobilpratare: den hänsynslöse fridstöraren, den kommunicerande exhibitionisten, och den absorberade kommunikatören.
– Den kommunicerande exhibitionisten är mycket medveten om sin omgivning och samtalen rör ofta samhällets tre mest spännande saker: sex, pengar och makt. Den nya blottaren blottar sig genom tal. En av mina informanter berättade om en man som satt sig bredvid henne, plockat upp mobilen och sedan, helt ogenerat, börjat berätta om sitt senaste samlag.
– Den absorberade kommunikatören däremot, glömmer sin omgivning och tenderar därför att överskrida gränsen mellan privat och offentligt.

En parallell till detta är bloggande studenter som under sin verksamhetsförlagda tid skriver blogginlägg om namngivna elever ute på skolor – ofta i nedsättande termer.
– Jag tror att det är något med själva mediet som gör att man glömmer sig. 

Moderatorn Lars Mogensen, produktplaneraren Linda Meiby och sociologiprofessor Anders Persson deltog i skiftesföreläsningen om offentlig intimitet.

Idag finns alla möjligheter att redigera bilden av sig själv till exempel i sociala medier som Facebook. Men Linda Meiby, produktplanerare på Sony Ericsson, påpekade att det finns en viktig gradskillnad mellan olika kanaler:
– En facebooksida ses som något mer eller mindre offentligt. Röstsamtal är mycket mer personligt. Nästan mest privat av allt är att texta meddelanden; att ta någons telefon och gå in och läsa deras sms är ungefär det värsta man kan göra.

Separat mobiltelefon för hemlige pojkvännen
Med erfarenheten att ha jobbat i Asien, konstaterade hon också att det finns olika sätt att skapa ett privat rum – att undvika att vara den hänsynslöse fridstöraren. Ofta hör man inte ens ringsignaler; alla har telefonen inställd på tyst signal eller vibration.
– Det är mycket vanligt att man håller för munnen och telefonen och pratar tyst in i telefonen. Jag har suttit i möten utan att märka att folk pratat i mobiltelefon. Men se också hur vi gör när vi jobbar i öppet landskap: när vi får ett privatsamtal, tar vi telefonen och börjar gå omkring, kanske till fikaavdelningan, och genom att vi rör oss så förhindrar vi att information läcker ut.

Olika länder och kulturer hanterar mobiltelefonin annorlunda, berättade hon också.
– I Indien är det till exempel väldigt vanligt att tjejer tenderar att ha två mobiler. En vanlig för familj och vänner. Och så en för pojkvännen. Som föräldrarna inte vet om. (Vare sig telefonen eller pojkvännen.)

Beroende av kommunikation, men med regler för att sålla
Kan man bli beroende av sociala medier? undrade en åhörare.
– Den där diskussionen kommer aldrig att ta slut, menade Linda Meiby och fortsatte:
– Människan har ett outtröttligt behov av kommunikation. Unga idag stänger nästan aldrig av telefonen – de vet inte vad de har för pin-kod.

Anders Persson hade en egen teori:
– På nätet kan man ofta stänga av den som man inte vill lyssna på. Ett mejl du inte vill läsa kan du deleta. Men den möjligheten har vi inte när vi umgås annars. Man kan inte bara deleta en person, sådär. Så, på ett sätt har vi mer kontroll över vårt umgänge i de sociala medierna – kanske är det det som är beroendeframkallande?

I publiken fanns många facebookanvändare, ett tiotal hade egen blogg – men inte mindre än sex personer hade ingen mobiltelefon. Minst sagt blandad skara alltså. Men oavsett var i den tekniska utvecklingen vi befinner oss, bildas hela tiden ett behov av nya regelverk att rätta sig efter. Ett är måttet på hur mycket information som hjärnan kan ta emot i taget. För om man går in i väggen på grund av informationsöverflöd, så gör man det, även om väggen är digital.
– Användargränssnittet är mycket viktigt. Var finns den kognitiva begränsningen? När blir det för mycket och börjar istället att blinka och flimra som en japansk tv-apparat? frågade Linda Meiby.

– Jag kommer att tänka på den där filmen, Crocodile Dundee. När den lite bonnige krokodiljägaren kommer till New York och ska börja hälsa och ta i hand med alla han möter i staden. Likadant var det för alla dem som invandrade till exemeplvis Berlin, som inte förstod att man var tvungen att skärma av sig i en urban miljö. Ordet bondfångare kommer därifrån: man såg på de nyinflyttade från landet att de var vilsna och att man därför lätt kunde lura av dem vad de hade, berättade Anders Persson.

En publikfråga sökte svaret på om det inte fanns ett motsatsförhållande; att den som tillbringar väldigt mycket tid på sociala medier, med facebook och sms och mobilprat, blir sämre på att kommunicera i verkligheten?
Linda Meiby tvekade inte en sekund:
– Nej. Utan att ha sett några studier, så måste jag ändå säga att folk som kommunicerar mycket tenderar att bli bättre på att kommunicera.