Skiftesföreläsning #95 »Skamvråns återkomst – renässans för en auktoritär barnuppfostran«

Det finns inga snabba lösningar när det kommer till barnuppfostran. Samspelet i familjen måste få sin tid. Det konstaterade barnhälsovårdsöverläkare Marie Köhler och barnläkaren Lars H Gustafsson, hedersdoktor på Malmö högskolas Fakulteten för Hälsa och samhälle, när de skiftesföreläste i veckan.

Stolarna räckte knappt till när skiftesföreläsningen »Skamvråns återkomst – renässans för en auktoritär barnuppfostran?« gick av stapeln.
– Före 1979, när barnaga förbjöds i Sverige, var 35 procent av de tillfrågade positiva till någon form av kroppslig bestraffning. Idag tycker bara sju procent så. Men det är väl egentligen rätt mycket? frågade barnhälsovårdsöverläkare Marie Köhler.
Att slå sina barn har blivit tabu. Trots detta har senare tiders trender svängt över till förmån för hårdare tag. Debatten har namngivit curlingföräldrar – det är de som är för snälla mot sina barn – och det ropas på metoder som får ordning på gnissel och problem i familjerna.
– Mitt intryck är att väldigt många av problemen bottnar i brist på tid. Man har inte tid med ett barn som krånglar. Då vill man ha en snabb och enkel lösning som rättar till krånglet.

– Vi söker de metoder som snabbast möjligt ändrar barnens beteende, utan att fråga oss varför barnen beter sig som de gör. Ofta är det tidsbrist, trötthet och maktlöshet som ställer till det. Lars H Gustafsson och Marie Köhler pratade om skamvråns återkomst i svensk barnuppfostran på välbesökt skiftesföreläsning på Malmö högskola.
Foto: Evelina Mildner Lindén

Marie Köhler konstaterade att många av de metoder som praktiseras i så kallade supernannyprogram har provats ut och befunnits effektiva i grupper där det redan finns svåra problem och störningar: kriminalitet, dysfunktioner, med mera.
– Och att utan vidare dra den slutsatsen att man kan tillämpa en sådan metod på en helt annan grupp och nå samma framgång, det går inte. Man kan inte överföra evidens från en grupp till en annan. Vad som har hänt är att vi har fått medial spridning av burdusa metoder som underhållning. Och jag har sett mängder av exempel på barn såväl som vuxna som kränks i supernannyprogrammen.

Fysiskt våld är inget som förespråkas. Men vad sägs om belöningssystem där man kan få en kram om man har varit duktig och snäll? Eller systematiskt ignorerande, inte bara av beteendet utan av själva barnet som mänsklig varelse, om man har varit riktigt elak och olydig?
– Har ni sett programmet The Dog Whisperer? Det handlar om hundar, och där visas hela tiden texten Prova inte detta hemma. Men när det gäller barn, så varnas ingen, sa Marie Köhler.

Barn ska fostras till självständighet – att bli vuxna
Lars H Gustafsson tyckte även han att valpuppfostringsprogram många gånger kändes mer humana än programmen om barnuppfostran:
– Jag är hundägare själv, och har gått på kurs och lärt mig att idag är det bara positiv förstärkning som gäller: det vill säga, du får inte säga fy till en valp som kissar inomhus. Min ambition är självklart att min hund ska lyda mig även när den vuxit upp från att ha varit valp. Men mina barn ska, som vuxna, inte lyda mig alls. Tvärtom. De ska vara komplett olydiga.

De två saker han har reagerat starkast mot i supernannyprogrammen är ignorerandet av den som gjort något riktigt dumt, samt hur man tillämpar time-out.
– Om du ignorerade en vuxen person på din arbetsplats och gick omkring och låtsades som om den inte fanns, så skulle det kallas mobbning eller utfrysning. Och time-out i den bemärkelsen att man lyfter ut ett barn och utestänger det ur gemenskapen tills det har blivit "snällt", det är att överge. En treåring som är så arg att det är kaos i huvudet blir oerhört sviken i en sådan situation. Time-out, nej, det är ingenting som man kan ålägga någon att ta, utan det väljer man att ta själv när man känner att man behöver det, menade Lars H Gustafsson.
Något för vuxna som blivit för arga på sina barn, med andra ord.
– Men man ska inte lämna ett ursinnigt barn i sticket.



Lars H Gustafsson delade också med sig av en fundering över om det inte skett ett paradigmskifte:
– Jag tänker på hur kvinnor kollektivt under början av förra seklet beslutade sig för att sluta lyda män bara för att de var män. Det finns fortfarande de män som har problem med det. Jag undrar om inte barn kollektivt har bestämt sig för att sluta lyda vuxna bara för att de är vuxna.
Strategierna för den som plötsligt inte blir åtlydd längre kan variera:
– Det finns de som på alla sätt försöker återta makten och kontrollen. Slå näven i bordet och säga Nu är det jag som bestämmer! Det kallas ibland för att sätta gränser, men det handlar om makt.
En annan strategi är att använda list och manipulation. Lars H Gustafsson exemplifierade med den Ängelholmsskola där lärarna drev igenom en omröstning där eleverna fick välja ut klassens jobbigaste elev, varpå resultatet skulle presenteras på ett föräldramöte.
– Det sätter rättssamhället ur spel. Vad man gör är att införa en folkdomstol i värsta robinsonstil. Det strider mot artikel 40 i FN:s barnkonvention, där det utsägs tydligt att varje barn som misstänks för något ska behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, och som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Det vill säga: man ska behandla klassens värsting så som vi vill att han ska behandla andra.
Den tredje, och sista, strategin är att helt abdikera från föräldrarollen.
– Och det är kanske det allra värsta.

Att låta bli att kränka och förtrycka
Men finns det något annat sätt, då? Jodå. Precis som det finns utmärkta sätt för män att ha relationer med kvinnor trots att de inte av naturen har en given rätt att bestämma över dem, kan vuxna och barn hitta mycket bra sätt att finnas till tillsammans.
– Det är en assymetrisk relation, den mellan barn och vuxen, men det går att handskas med det utan att kränka och förtrycka. Martin Buber har skrivit mycket om detta.
Lars H Gustafsson pekade också över sundet:
– Som Jesper Juul säger: Barn vill oss inget ont. De är inte fiender som vi ska förtrycka. Det gäller bara att få dem till våra medarbetare.

Samtidigt ville han understryka vikten av att vara tydlig, mycket tydlig.
– Jag är absolut ingen förespråkare av en uppgiven låt-gå-attityd.

Vikten av att barn växer upp till tänkande och empatiska individer blev plågsamt tydlig efter andra världskrigets slut. En grundförutsättning för Nazityskland var en auktoritär fostran. Hur vi uppfostrar våra barn har en oerhört stor betydelse för hur demokratiseringen av samhället ska fördjupas.
– Mirjam Israel berättade om hur ett antal psykologer träffades efter krigsslutet och frågade sig hur det kunde komma sig att vanliga tyska pojkar hade kunnat bete sig som svin i kriget och sedan skylla på att de bara lydde order. De tog varandra i hand sedan, allihop, och lovade att arbeta mot en alltför auktoritär fostran. Den kopplingen har vi tappat, alldeles för mycket. sa Lars H Gustafsson.

– Min artonårige son läste om förskolebarnet som sagt fula ord och som straff fått peppar på tungan. Hans spontana reaktion var: är det medeltid som gäller nu, eller? berättade Marie Köhler.

Pendeln svänger. Vid mitten av förra seklet kom berättelserna om Pippi Långstrump; idag är nannymetoderna inne.
– Men om tio år så kommer folk att undra: Vad sjutton höll de på med egentligen, vid början av 2000-talet? konstaterade Lars H Gustafsson.

Läs en bloggtext om föredraget här
Läs mer av Lars H Gustafsson här
Läs mer om Marie Köhler här

Nästa skifte äger rum den 2 mars och bär titeln »Social exhibitionism – offentlig intimitet i de nya mediernas spår«. Gäst är Anders Persson, professor i sociologi. Då handlar det om gränser och kommunikation i 2000-talet.