En stor publikskara – 180 personer – kom till Orkanenbiblioteket i måndags för att höra socialantropologen Fanny Ambjörnsson berätta om hur tjejer socialiseras in i sina roller som tjejer.
|
 |
|
Fanny Ambjörnsson, socialantropolog från Stockholms universitet, besökte Skiften för att berätta om sin avhandling I en klass för sig.
|
|
|
|
|
Under ett helt år följde socialantropologen Fanny Ambjörnsson tjejerna i två olika gymnasieklasser i fältarbetet till sin avhandling. Tjejerna på samhällsprogrammet och barn- och fritidsprogrammet visade sig ha mycket olika sätt att hantera den roll som de förväntades leva upp till. Och det var en utmaning att komma dem nära.
– Visst var det svårt – jag var visserligen bara tio år äldre än gymnasietjejerna och kunde väl röra mig i närheten av att vara en storasyster. Men forskning bedrivs ju inte av en fluga på väggen, säger Fanny Ambjörnsson.
Utgångspunkten för avhandlingen var att reda ut hur man egentligen blir en vanlig och normal tjej. Vilka små saker i vardagen är det man måste göra? Vilka ständiga handlingar är det som måste utföras i det ansträngande arbetet att ”bli tjej”?
– Det var ganska tydligt hur alla, inte minst lärarna, bidrog till att upprätthålla hierarkin på skolan: natur- och samhällsprogrammen överst, och handels- och barn- och fritidsprogrammen längst ner.
En intressant iakttagelse hon gjorde under fältarbetet var att eleverna tycktes ha en öronsnäcka som gick rätt in i lärarrummet. De lärare som lyckades fånga intresset även hos eleverna på de praktiska programmen, var samma lärare som aldrig någonsin sa något nedsättande om eleverna i fikarummet.
Tjejerna som gick barn- och fritid beskrevs annars ofta som överdrivet sminkade, lättklädda, kaxiga med attityd, festande och runtknullande.
För, berättar Fanny Ambjörnsson, en tjej förväntas ha kul men bara släppa loss inom gränserna för det måttfulla och respektabla. Hon förväntas använda make up, för om hon inte gör det faller hon över en annan bog, men hon ska akta sig för att bära ”värsta råsminkningen”.
Medan tjejerna på samhällsprogrammet flöt ganska nära normen för vad en tjej skulle vara, upptäckte Fanny Ambjörnsson att barn- och fritidstjejerna istället uppfattade sig som en motpol. De var mycket medvetna om att deras beteende var stick i stäv med normen och att de inte var ”så tjejiga precis”.
– De tog helt enkelt avstånd från en kvinnlighet som de inte kände igen sig i och som de inte hade någon som helst lust att vara en del av. Disidentifikation kallas det: man har ingenting att vinna på att identifiera sig som tjej, och därför låter man bli.
Filosofen Judith Butler beskriver det som att de tidiga namnen vi får, när vi är små, kan komma att skada eller begränsa oss. Den som bara får höra att hon är lilla, söta flickan kommer sedan också att tala utifrån den platsen, och bara utifrån den, förklarar Fanny Ambjörnsson.
|
 |
|
Hur mycket ansträngning gymnasietjejerna i Fanny Ambjörnssons avhandling la ner på att bli, eller vara, tjejer berodde oerhört mycket på situationen. Vid vissa tillfällen var det helt okej att vara totalt okvinnlig – söndagar där hemma, tillexempel.
Foto: Evelina Mildner Lindén
|
|
|
– Barn- och fritidstjejerna får en väldig massa namn, inte minst kopplade till farlig och skamlig kvinnlig sexualitet. När de använder den här, om man väljer att kalla det ”slamppositionen”, blir det deras sätt att prata tillbaka.
Till exempel att langa över en femtioöring till sin kille och säga ”Tack för inatt, då!” Eller, om han blir förbannad, vända på det och säga ”Jamen jag kan ta 150 spänn istället.” Till åhörarens stora förskräckelse. När en kille hade sagt att han helst skulle vilja ligga kvar och gosa i sängen hela dagen hade tjejen sagt ”Visst – slå bara igen dörren efter dig när du går!”
– De iscensätter alla föreställningar som alla andra har om dem och hanterar, trotsigt, de namn som de har fått. Det är en skamstrategi: att parera skammen i att bli betraktad som sexuellt tillgänglig.
Den bild av kvinnlighet som gymnasietjejerna förhöll sig till blev, berättar Fanny Ambjörnsson, som en skrattspegel av 1800-talsidealen. Unga kvinnor förväntas än idag ha fokus på andra före sig själv, vara måttfulla, kontrollerade och toleranta.
– Jag blev lite stressad när jag upptäckte det, för jag ville ju inte skriva en avhandling som gick ut på att vi beter oss som 1800-talsmänniskor. För det gör vi inte. Vi föder till exempel inte alls lika många barn längre och det är faktiskt möjligt att arbeta fast man är kvinna. Men. Vi lever fortfarande med ett genuskontrakt.
Kontraktet innebär att man som kvinna ändå bör vara relativt underordnad mannen i sitt liv (för enligt kontraktet så måste man ha en man i sitt liv): mannen ska vara lite mer framgångsrik, jobba lite mer, diska lite mindre, vara hemma lite mindre med barnen. – Och, viktigast av allt: detta bör framställas som helt frivilligt, något som bara har råkat bli så: ”hans jobb funkar inte med att han är föräldraledig”, ”han tjänar mycket mer så det är bättre att jag är hemma” eller rentutav ”han tar ut så lite i lön så han får ingen föräldrapenning om han skulle vara ledig med barnen”.
 |
|
Fanny Ambjörnsson frågade tjejerna hur en tjej skulle vara för att vara kvinnlig och fick svar som att en okvinnlig tjej hade kort hår, orakade ben och spelade fotboll. ”Man ska vara lite fin. Inte rapa”, hade en av gymnasisterna sagt. De var också rörande eniga om att det var ”lite jobbigt att vara kvinnlig hela tiden” och att det kunde vara skönt på söndagarna att gå runt i fula kläder, osminkad, oduschad, ha lugn och ro, vara totalt ”okvinnlig”.
– Det var väldigt intressant att se dem förhandla med när man kunde låta bli att vara kvinnlig.
Vid en tidpunkt under fältarbetet försökte Fanny Ambjörnsson hitta någon bland tjejerna som kunde förkroppsliga normen. När hon identifierat en tjej som verkligen var urtypen: som inte räckte upp handen för ofta, hade lagom långt hår, lagom kläder, som inte stack ut på ett enda sätt och som verkligen ansträngde sig för att inte göra det – då visade det sig att hon ansågs alldeles för ängslig och snarast lite opålitlig i sin totala avsaknad av karaktärsdrag.
– Dä hittade jag en annan tjej, med lite längre, svallande hår, perfekt figur, lagom stora bröst, med perfekt pojkvän som gick sportprogrammet och det hade varit alldeles lagom mycket hångel innan de blev ihop. Jag tänkte att hon kunde säkert vara den där mallen som jag letade efter.
Men ack nej. Hon ansågs alldeles för perfekt och passade inte alls in i tjejgänget; det var helt omöjligt för henne att delta i ”tjejskapandet” för om hon någonsin hade frågat om hon inte såg tjock ut, så hade alla bara suckat.
– Detta illustrerar att det NORMALA inte är någonting annat än en schimär. Normalitetssträvandet kan man hålla på med hur länge som helst; man blir aldrig klar. Det är ett sisyfosarbete, konstaterar Fanny Ambjörnsson och säger samtidigt att ansträngningarna verkade vara hårdare i den ena av grupperna hon studerade:
– Samhällsvetartjejerna hade i regel mer välutbildade föräldrar och bättre sociala villkor. Men jag är inte alls säker på att det var de som hade det största svängrummet som människa.
Nästa skifte gästas av Robert Fisk och äger rum 3 november.
Vill du få information om skiften? Skriv till skiften@mah.se och anmäl dig till mejlutskickslistan. Använder du facebook finns det en Skiftesföreläsningsgrupp där som du kan gå med i för att bli kallad till föreläsningarna.