Skiftesföreläsning #89: »Att förstå sin samtid«

Han har beskrivits som modig, begåvad, självständig och oförsonlig, och gjorde sig känd som dansk journalistiks enfant terrible med kolumner och vass samhällskritik som det stormade rejält kring.
– Numera är jag bara ”terrible”, skrattar Carsten Jensen som i veckan besökte Malmö högskola för att prata om sitt författarskap i allmänhet och om sin stora sjömansroman ”Vi, de drunknade” i synnerhet.

Arbetet tog fem långa år och innebar oerhört mycket research.
”Jag ser dig arbeta så hårt med den här romanen, men tror du verkligen att den kan intressera någon utanför ön?” undrade Carsten Jensens kusin, lite moderligt bekymrat, medan han satt och plöjde sjöfartsarkiven i sin födelsestad Marstal på den danska ön Ærø, som ligger söder om Fyn och som för hundra år sedan hade Danmarks näst största flotta.
– Ja, jag fick ju helt enkelt bli henne svaret skyldig tills boken kom ut.

Carsten Jensen, tidigare bråkmakare i spalterna i dansk dagspress. Nu koncentrerar han sin tid och kraft på romanerna istället. Foto: Evelina Mildner Lindén

Ett par år senare har boken sålt hundra tusen exemplar bara i Danmark och ges ut i elva länder. Nästa år kommer den engelska översättningen. Kusinens farhågor kom minst sagt på skam. Carsten Jensens arbetshypotes höll; berättelsen om sjömännens liv, resor och hem är en universell historia. Efteråt har han fått respons från människor som vuxit upp på små sjöfartsställen på så skilda geografiska platser som Färöarna och Grekland, och som känner igen beskrivningarna fullständigt. Under Skiftesföreläsningen kom ytterligare en sådan; en kvinna som på 1960-talet satt på en vind på Orust och läste sin klasskamrats fars brev från andra världskriget, då han så småningom dog under minsprängningarna.

1953 är Carsten Jensen född, som son till en sjöman. Men det dröjde innan han satte tänderna i det projekt som blev romanen.
– Jag var inte redo förrän nu. Men jag har alltid vetat att det finns massvis av historier som inte var allmänt kända, och det lokala sjöfartsmuseet i Marstal är en excentrisk guldskatt med fantastiska arkiv som ingen kommer till. Så jag allierade mig med byns bibliotek, och arrangerade uppläsningar allteftersom kapitlen blev klara. Jag berättade och listade för folk vad jag var intresserad av att ta del av, och i gengäld blev jag hembjuden till dem på kaffe och fick läsa deras morfäders kärleksbrev från 1920-talets Newfoundlandsseglingar. Familjeklenoder, säger Carsten Jensen.

Generalrepetition inför döden
När boken släpptes blev det stor fest i Marstal på navigationsskolan. Byn har 3000 invånare. 1200 köpte boken. Tala om att bli profet i sin hemstad.
– Marstal är speciellt. Det kan vara ett arv från sjömanstiden, att där råder ingen Jantelag. Där får man tro att man är något.
Marstal är, menar Carsten Jensen, i sin egenskap av sjömansort en fantastiskt fängslande paradox. Samtidigt som det är en liten by, är det ett ställe där folk är oerhört beresta; en bokstavlig blandning av lokalt och globalt.

Så vem är sjömannen? Jo, berättar Carsten Jensen, det är någon som har varit ute och sett mer än en kultur och vet att saker kan göras på många olika sätt. Men också någon som kommit nära grymheter, generalrepetitionen inför döden. En påtaglighet även för kvinnorna, vars liv såg totalt annorlunda ut. På Marstals kyrkogård ligger inte alls lika många män som det statistiskt sett borde. Den normala ritualen, att begrava en död, ha en grav att besöka och peka på och säga Där ligger far, finns inte, och tiden kan inte göra sitt långsamt läkande arbete. I bästa fall finns ett telegram där mannen meddelas försvunnen. Men ofta inte ens det.

Många män bland läsarna
Och vem är hans typiske läsare?
– Mest är det människor ungefär i mitten på livets bana. Bibliotekarierna har berättat för mig att de aldrig har sett så mycket män.

Själv har han konstaterat att han mött många läsare som kanske annars inte läser, inte mer än en bok om året, men som gripits av den här berättelsen. Han vet om en elvaåring som plöjt boken. Och en kvinna tog sig an den och läste den bokstavligen i sträck, på ett enda dygn (men då gjorde hon å andra sidan antagligen ingenting annat alls).

Carsten Jensen berättar om hur han en tidig morgon kom och skulle ta bussen i Marstal, där var totalt öde, och där står en ensam man med ett helt batteri av öl som han stod och drack.
– Det var hans hyggestund, man såg att han hade det riktigt bra. Han var stor, hade hår som Elvis Presley, uppknäppt skjorta med ett hårigt, tatuerat bröst därunder, och så ropar han mitt namn – min första tanke är ett instinktivt Vad vill han?
– Men han säger: Jag bryr mig inte om du är kommunist, men du har stil, og det kan jeg lige!
Carsten är tyst ett ögonblick. Sedan säger han:
– Det är antagligen bara en romantisk tanke, och just den här mannen har kanske inte läst min bok. Men jag skrev den till sådana som han.

 

Tweet