Skiftesföreläsning #88 Konsten att vara sig själv – i Malmö, Chicago och världen

Sociologen, författaren och kosmopoliten Emma Engdahl drog ordentligt med folk när hon besökte Malmö högskola för skiftesföreläsning #88. Möbler vältes och porslin flög – och flera av oss blev lite klokare på kuppen.

– Vem är du? Och vem vill du vara?
Det var de första frågorna som Emma Engdahl ställde till sin hundramannapublik på tisdagkvällen under sin skiftesföreläsning ”Konsten att vara sig själv – i Malmö, Chicago och världen”.

Till vardags är hon lektor och proprefekt på Samhällsvetenskapliga institutionen vid Örebro universitet där hon blivit prisbelönt som bästa pedagog. Trots att hon med nöd och näppe hunnit tillfriskna från en elak influensa höll Emma Engdahl ett högt tempo hela skiftesföreläsningen igenom. Tesen hon driver är att vi blir de vi är i samspelet med våra medmänniskor och i relation till samhällets värderingar. Och hur nästan alla våra känslor är något som skapas längs den vägen, snarare än att de skulle vara medfödda.

– Våra känslor av äckel är precis lika onaturliga som min passion för högklackade skor.
Vi kommer till världen som individer, förvärvar en karaktär – och blir sedan en person, menar Emma Engdahl.

Emma Engdahl under ett av de ovanliga ögonblick av sin föreläsning då hon faktiskt satt ganska still, istället för att slänga sig på golvet för att härma en arg dagispojke, alternativt ställa sig på ett skrivbord och sjunga en primadonnesång.

Vi lär oss vilka beteenden som går hem, och vilka som inte gör det. Hur kommer det sig till exempel att ett uttryck som "tjejkast" blivit till? Ingen i publiken lär glömma kontrasten mellan porslinsmuggen som Emma släpper i golvet med en lite lam armrörelse, och de flygande flisorna från tallriken som hon dänger iväg med hjälp av varenda muskel i hela kroppen, efter att först ha tagit sats ett par meter.

– Tjejer använder inte ens hela sin arms kapacitet när de kastar. Men pojkarna använder inte bara hela sin kropp, utan även hela rummet. Och hur blev det så?

Emma Engdahl konstaterar att de flesta förskolor i Sverige är medvetna om vikten av jämställdhet och att behandla pojkar och flickor lika. Men Ingemar Gens arbete, som startade i Gävleborgs län 1996, gav hårresande upptäckter: hur små pojkar som snällt bad om hjälp med att få skorna knutna ignorerades ända tills de kastade sig ner på golvet och skrek högt och frustrerat. Åttio procent av orden som personalen sa till barnen riktades till flickor. Pojkarna fick nöja sig med korta kommenderingar. Och de små flickorna lär sig till slut att ett oartikulerat "äeuuöööh!" kan betyda att pojken som sitter bredvid dem vid matbordet vill att de ska skicka mjölken.

– Pojkarna blir fåordiga bråkstakar och flickorna blir kommunikativa hjälpredor. Och de blir inte sedda om de beter sig annorlunda.

Svårare att vara sig själv än primadonna
Vi spelar mängder av roller i vårt vardagsliv, menar Emma Engdahl, och det är viktigt att vi håller oss till det som förväntas av oss.
– Bara idag har jag spelat rollen som dotter, mor, hustru, förbannad granne, cyklist, gångtrafikant, löst folk – och föreläsare. Föreläsare är en riktigt jobbig roll! Usch! Att komma hit och bli presenterad som pristagare, filosofie doktor, chef! En primadonneroll.

– Men det är svårare att vara sig själv än att vara en primadonna på en scen. Hon har en hel stab. Sminkör, perukmakare, regissör. Vad har jag? En mamma som sitter här i publiken och är arg för att jag har färgat håret svart. Och ni måste erkänna mig i min föreläsarroll. Vad händer om ni bara går? Det blir ganska ensamt. Och jag måste hålla koll på min kropp och på vad jag gör, säger Emma Engdahl.

Och välter skrivbordet över ända, skvätter ut sitt dricksglas med vatten så att sminket rinner, svarar i mobilen som ringer och ställer sig i ett hörn och börjar prata.
Nej, det är uppenbarligen mycket man inte kan göra när man är föreläsare. Mycket som inte riktigt... funkar.
– Eller rättare sagt, här funkar det uppenbarligen ändå: ni sitter ju kvar.

Förödande att blanda ihop rollerna
Men det finns tillfällen då sammanblandandet av roller kan bli fullständigt förödande. Publiken blir om möjligt ännu mer tyst än förut, när Emma Engdahl frågar: 
– Vad händer om man blandar samman rollerna som förälder och älskare?

Svaret är lika enkelt som brutalt. Konsekvensen blir incest och förstörda liv.
– Det är ungefär så man sabbar andra människor. Det här är på allvar, det är inte bara på lek. Hur vi blir till är i hög grad beroende på hur andra människor beter sig mot oss.
Och det där är ingen bekväm sanning i en värld där självhjälpslitteraturens budskap ringer ungefär likadant. När vi matas med dr Phil-förenklingar som att vi, och endast vi själva, är vår egen lyckas smed, kan det uppstå ett stort glapp när vi märker att saker och ting inte alls blir särskilt lyckade.

– Det hjälper ju inte när vi blir kränkta. Andra människor är hela tiden delaktiga i den person vi blir.

I den ideala processen deltar vi i en dialog med andra istället för att vara utlämnade åt dem i form av offer. Vi tillåts ta plats. Vi utvecklas bortom dokusåpans djur som äter, dricker, sover och har sex. Blir till i samspel med andra. Som sociolog är Emma Engdahl en av alla de som oroas över ett samhälle som premierar den som drar vidare istället för att stanna kvar och ta konflikten. Där vi äter allt snabbare, sover mindre (två timmar mindre än för hundra år sedan, och en halvtimme mindre än på 1970-talet), samtidigt som vi jobbar mer och tar oss allt mindre tid för varandra. Men – menar hon att det var bättre förr?

– Nej, o nej, det var INTE bättre förr, då föddes man ju till det man fick finna sig i för resten av livet sedan. Nej, det är fantastiskt att vi har alla de valmöjligheter vi har och vi ska vara glada och stolta över dem. Men behandla dem förnuftigt. Och acceptera att vi också vänder ryggen mot en möjlighet, när vi gör ett val.