Skiftesföreläsning #87 Läget och sånt? Malmös väg från industristad till kunskapsstad
Det karga malmöitiska uttrycket ”Läget och sånt?” fick rubricera skiftesföreläsning nummer 87 som inledde jubileumsåret. Där möttes musikern Behrang Miri, datorspelsföretagaren David Polfeldt, dramatikern Cristina Gottfridsson och näringslivseventmakaren Eleni Cronström under ledning av moderatorn Lars Mogensen.
 |
Lars Mogensen inledde med att snabbt kontemplera över hur staden Malmö såg ut innan Malmö högskola slog upp portarna:
– Man åkte båt till Köpenhamn, MFF låg nia i allsvenskan, tidningen Arbetet fanns fortfarande, och i Västra hamnen fanns det mest ABAB-vakter, bovar och taggtråd.
Och Kockumskranen var fortfarande en symbol för stan. Nu är den logga för ett klädmärke.
Sedan dess har det hänt en del. Högskolan har blivit en självklar del av staden, och Köpenhamn har kommit betydligt närmare tack vare brobygget.
– Men vi borde förlänga Öresundsbron åt andra hållet också, tyckte Behrang Miri, malmömusiker som var först ut med att konstatera att det nya sköna Malmö knappast är en realitet för alla sina invånare.
Han fick medhåll av dramatikern Cristina Mattsson som berättade hur hon under en cykeltur till Ribban från sitt hem i Kulladal stötte på två små pojkar som vinglade fram på två "så kallade före detta cyklar":
– En av cyklarna var för stor, den andra för liten, killarna pratade franska med varandra och frågade mig: Du, var ligger havet?" Det visade sig vara så att den ene hade bott i Rosengård i hela sitt liv och hade besök av sin kusin från Senegal. Men inte förrän nu hade han alltså varit vid havet.
– Man säger att Malmö har gått från arbetarstad till servicestad, men alla kan ju inte riktigt ta del av den servicen, sa Behrang Miri, men gav samtidigt klar pluspoäng åt Västra hamnen dit Rosengårdsungarna kan åka och bada.
– Och bron kostar hundra spänn att åka över. Det är inte tillgängligt på riktigt samma sätt som när det kostade tjugo kronor att åka dit med Pilen.
Men, konstaterade han också, det finns en mycket större framtidstro i Malmö. Till skillnad från exempelvis Landskrona – som han menade har glömts bort helt i Öresundssatsningen.
David Polfeldt, själv halvitalienare, trodde att man gör klokt i att räkna med att integrationen tar sin tid:
– Idag står Italien för god mat och bra fotboll, men när jag var liten och min mamma var ny i Sverige och inte kunde språket, upplevde hon sig som väldigt utanför.
Behrang Miri drog också, till sin glädje, slutsatsen att exotifieringen av mångkulturen är försvunnen. Att mer än var fjärde malmöbo har rötter i andra länder har gjort de utlandsfödda och deras barn till vardagliga inslag:
– Och nu är jag minst lika mycket Svensson som alla ni andra, även om jag inte äter lika mycket knäckebröd. Om ni nu äter det.
– Men den dag då Malmö kan kanalisera all den kompetens som finns hos hela befolkningen här, då kommer det att hända saker. Vi har ju till exempel, om jag inte har helt fel statistik för mig, de mest välutbildade taxichaufförerna i hela Skandinavien.
Eleni Cronström nämnde Coops uppmärksammande av ramadan som ett exempel.
– Pengar är en inte helt fel drivkraft i det sammanhanget.
Cristina Mattsson framförde ett önskemål om Malmös utveckling i framtiden:
– Jag vill ha ett solidariskt Malmö, där man kan få finnas även om man kanske inte är så stark själv, sa Cristina Mattsson och tog sin son som fötts med bara ett öra som exempel – en av ytterligt få plastikkirurger som kan rekonstruera öron, fanns just här i Malmö.
– Men det finns ju en annan typ av plastikkirurger, som så att säga inte håller på med grundkitet, och som är lite mer attraktiv för en rik kundkrets. Och jag har en känsla av att det snarare är den kategorin som växer, sa Cristina Mattsson.
På frågan om det är en långsammare anställningsprocess i Malmö än i exempelvis Stockholm, svarade panelens näringslivsrepresentanter att nästan allt – på gott och ont – går lite snabbare i Stockholm.
– Just att folk till och med ställer sig antingen till höger eller vänster i tunnelbanan utifrån hur fort de måste fram, sa Eleni Cronström.
– Fast det där är ju inte snabbhet, det är ju hispighet, tyckte David Polfeldt.
– Ja – eller masshysteri, sa Eleni Cronström.
David Polfeldt kunde ändå konstatera att han hellre drev företag här:
– Det är mer fokus på jobbet. I Stockholm splittras uppmärksamheten på så många håll.
Hur stort kan Malmö växa sig, då? Och vad händer i lyxsaneringens spår, där billigt trängs ut av dyrt i Saluhallens lunchservering och där de kreativa Möllan-borna börjar flytta ut till Sevedsplan och Sofielund?
– Jag tror absolut inte att man kan döda Möllan-kreativiteten. Flytta gärna ut! Ju mer stan utvecklas och ju fler nya områden som växer upp, desto bättre, tyckte Eleni Cronström.
– Fast jag tycker att Malmö är en ganska lagom stor stad, som storstad betraktad. Jag har redan bott i Stockholm. Om Malmö blir för stort – då flyttar jag härifrån, sa David Polfeldt.
– Men, David, du bor ju faktiskt i Hjärup, påpekade Behrang Miri och drog därmed ner kvällens största skrattsalva.
Läs Sydsvenskans artikel om skiftesföreläsningen här.
Läs en reflektion över skiftesföreläsningen av Östen Rosvall på Sydsvenskan här.