Utskrift från Malmö högskolas webbplats www.mah.se

Mjölmaskar kan bli framtidens miljöhjältar

2016-03-31

PRESSMEDDELANDE. Designforskarna Åsa Ståhl och Kristina Lindström vid Malmö högskola ser en stor potential i vanliga maskar. Mjölmaskar kan nämligen användas i komposter för att bryta ner plast.

Åsa Ståhl och Kristina LindströmÅsa Ståhl och Kristina Lindström. Ett av vår tids stora miljöproblem är plast som finns överallt i naturen. För att skapa en hållbar miljö är det därför extra intressant att hitta lösningar på hur vi kan bryta ner plast. Nu har forskare kanske hittat en lösning.

I höstas publicerades en vetenskaplig artikel om att mjölmask – som normalt tas för skadedjur om de hittas i hemmen – kan bryta ned frigolit. Forskningen konstaterade att maskarna inte dog i större utsträckning än om de ätit annat och att de kunde föröka sig.

Normalt sett är plast svårt att återvinna, eftersom det delas i mindre bitar och blir till mikroplaster. Men mjölmasken klarar biffen.
– En vanlig mjölmask kan bryta ner frigolit och bajsa ut en ren produkt som kan bli en ny bas i jorden, säger Åsa Ståhl.
Lindstrom-Stahl-Hybrid-MattersPrototyp för plastkompostering.

Prototyp till kompost
Åsa Ståhl och Kristina Lindström, båda postdok i design på Designhögskolan på Umeå universitet och som forskar vid Malmö högskola, ville utforska hur upptäckten kan användas och byggde därför en prototyp för platskompostering i hemmet.

– Prototypen består av en glasburk med maskar och frigolitbitar i, berättar Åsa Ståhl.

Skiftande upplevelse av maskar
Forskarna delade ut prototyperna till deltagarna i experimentet i Öresundsregionen. Deltagarnas upplevelse av att ha mjölmaskar i köket var skiftande.
– En del av deltagarna såg maskarna som husdjur, andra höll fast vid att mjölmask är ett skadedjur och hade svårt för att se dem i hemmiljön. Ytterligare andra slogs av maskarnas idoga men långsamma arbete med att bryta ned plasten, säger Kristina Lindström.

Undersöker plastiglomerater
I forskningsprojektet Hybrid Matters undersöker Åsa Ståhl och Kristina Lindström också plaststenar, så kallade plastiglomerater, som är en ny geologisk enhet – en kombination av sten och plast – som först hittades på Hawaii.
– Vi har valt att undersöka två exempel på oavsiktliga och kanske lite oväntade möten mellan plast och andra material och arter som väckt mycket nyfikenhet, oro och hopp, säger Åsa Ståhl.
– Vi är nyfikna på vad dessa exempel kan säga oss om hur vi ska eller kan fortsätta leva med eller utan plast i framtiden. Dessa hybrida material kan både vara en tillgång för ny design och en möjlighet för arter att samexistera och leva sida vid sida, säger Kristina Lindström.

Vill vidga synen på hybrida material
När plast började tillverkas och användas kom det med en vision om att människan skulle kunna frigöra sig från naturens begränsningar. Då användes plast först och främst som en lätt och billig ersättning till andra material. I dag används plast till en massa olika saker och inte bara som ersättning utan är också ett material som gjort saker möjliga som tidigare var otänkbara. Och idag är vi på många sätt beroende av plast, samtidigt som plast som material är med och skapar problem. I haven har det uppstått en slags öar av plast och nyligen kom det en rapport om att det finns plast i havssalt. Är det möjligen så att plast som har ackumulerats på olika sätt är en ny slags resurs? Föreställningar om plast tycks röra sig mellan extremer såsom utopier och dystopier menar forskarna.

Ställer ut och föreläser
Åsa Ståhl och Kristina Lindström har varit på Island och Finland och letat efter plastiglomerater. Men de hittade inga. De har också provat att göra egna plaststenar. Men bättre lycka har de alltså haft med prototypen med mjölmaskar. För ett par veckor sedan var det vernissage i Norge på en utställning om de hybrida material och angelägenheter som uppstår i vår samtid. Utställningen ska turnera i Norden och kommer till Nikolai Kunsthal i Köpenhamn i maj. På lördag 2 april håller de en föreläsning på den studentledda interaktionsdesignskonferensen SIDeR 2016 på Malmö högskola.

Text: Charlotte Orban

Senast uppdaterad av Helena Smitt